Jag känner igen den förväntan som tar sig uttryck i resfeber. Jag känner att mina sinnen skärps och jag blir lite kort mot min omgivning. Planeringen snurrar i huvudet, tider och platser fladdrar förbi. Jag fastnar på detaljer som kan stjälpa. Om jag glömmer kortet, om det inte finns förvaringsboxar på Gare St Lazare…
Jag har svårt precis när tåget ska avgå. Jag är inte riktigt någon äventyrare, ingen nomad. Om jag levt på vikingatiden hade jag säkert tackat nej till sjöresorna (hade ju säkert blivit sjösjuk också) för att istället vara hemma med djuren och familjen. Har sjuk hemlängtan - alltid. Samtidigt ångrar jag aldrig resorna i efterhand. Jag har väl svårt med att skiljas från dem jag älskar.
Men nu sitter vi till slut här. Jag och Emil, på väg mot Normandie. Vi är båda spända och förväntansfulla. Både för resan i sig och det vi kommer att få uppleva. Men först en kopp kaffe med Östgötaslätten som utsikt.
[uppdatering]
Tåget perfekt i tid, trots att det är mycket folk. Tack för det SJ. 😊
Saknar er massor redan, men jag och Ville håller ställningarna här hemma och ska se till att pyssla om våra små odlingar 😍 Så underbart att kunna följa er väg och alla äventyr. Önskar er en fantastisk resa och jag tror ändå att du har lite nomad i dig ❤️
SvaraRadera