När man åker tåg hinner man med i förflyttningen. Man ser gränserna, landmärken och hur landskapet och bebyggelsen förändras. Man kommer lättare i kontakt med sina medresenärer. På hemvägen äter vi middag i Paris, Köln (med sin vackra Dom) och Malmö. Det ger perspektiv och underlag för reflektion och samtal. Nu längtar vi då båda mest efter att komma hem, till våra kära. Till vårt hem och vårt sammanhang, men det är många erfarenheter rikare.
Allt har ett slut
Tre dagar i Normandie på resa i historien är till ända. Nu vänder vi åter norrut. Tre dagars hemfärd.
Idag blev en fin dag. Borttappade bankkort (Peters) gjorde ytterligare ett besök på Omaha Beach nödvändigt (hittade inget). Sedan for vi mot Caen och Caen Memorial, ett museum som tar ett helhetsgrepp på förkrigstiden, kriget, landstigningen, de allierades krig och det kalla kriget som följde. Även folkmordet på judar, romer, homosexuella och avvikande presenterades. Diskussionen kring överlöpare och motståndsrörelse fanns också med.
Allt fint presenterat och byggnaden i sig arkitektoniskt vacker.
Även Caen Memorial måste med som ett tips!
Att så ohejdat ägna ett par dygn åt nutida krigshistoria ger upphov till många känslor. Från att fascineras att uppfinningsrikedomen och innovationviljan. Att beundra alla de små och stor hjältemodiga insatser som lyfts fram till att drabbas på ett förlamande sätt av att det vi upplever är minnet av ett krig som tydligt visar på civilisationen tillkortakommanden. Känslan är stark när man läser alla personporträtt (som numera finns i alla utställningar) och när vi blickar ut över den mycket vackra amerikanska kyrkogården ovanför Omaha Beach. Över 9000 kors och till det okända soldater. Det går inte att inte tänka på det krig som rasar nu i Europa. Krig är vansinne och samtidigt så ekar texten i progglåten ”Är det verkligen fred ni vill ha, till varje tänkbart pris? Är ni alldeles säkra på att det värsta av allt är krig”.
Svallande känslor gjorde inte dagen sämre. Tvärtom var det ju därför vi åkte hit, för att uppleva tillsammans. Aldrig i mitt liv har väl samtalet om krig och fred känts så relevant.
Vi besökte flera intressanta platser under nationaldagen.
Museet för fallskärmstrupperna, minnesmärke och utställningar dedikerade till att visa rollen det nya truppslaget spelade under landstigningen. Om amerikaner och britter primärt. Mycket välgjort och pedagogiskt.
Efter The Parachute museeum begav vi oss till Overlord museeum, som ligger ovanför Omaha Beach. Ska man bara besöka ett minnesmärke så är Overlord samt den Amerikanska kyrkogården vår rekommendation (och själva stranden så klart). Museet är otroligt välgjort och besöksvärt. Det ger hela bakgrunden, en överblick över genomförandet, visar massor av saker fint utställda så att det engagerar.
Det började som en lös idé. Emil och jag såg ”Band of Brothers”. I diskussionerna om avsnitten växte idén att vi borde åka till Normandie. Mina föräldrar tog med mig och min syster till norra Frankrike när jag var tonåring. Jag minns brottstycken av resan. Jag minns tydligt synen av den amerikanska kyrkogården vid Omaha beach.
Vi har laddat under hela pandemin, mest jag, för att resa hit. Gårdagen gjorde ingen av oss besviken. Det finns så mycket historia att lära, så många personporträtt och så mycket nördig fakta. Fin museer, minnesplatser överallt och när man har ytterligare en superspecialiserad fråga om vilket förband som var på vilken plats vi vilken tid och hur väderförhållandena påverkade, så finns svaret en googling bort.
Under tisdagen hyrde vi vår bil och åkte norr ut från Caen. Vi besökte Pegasus bridge där Engelska fallskärmsjägare som flögs in med ”gliders” säkrade invasionens östra flank och rörelseförmåga genom att ta vissa broar och förstöra andra. Här verkar planering och genomförande lyckats väl. I skarp kontrast till inledningen för US 82:a och 101:a som hoppade i västra delen av det tänkta brohuvudet för att slå ut försvar och säkra kritiska knutpunkter. Vi så delar Hitlers Atlantic wall och the great bunker och fortsatte sedan till det mycket spännande Musee du Debarqument (ung. Landstigningsmuseet). Mycket översiktlig beskrivning av hur primärt brittiska insatser gjorde att man, på några få dagar, kunde bygga en stor hamn för att försörja invasionen med allt från tanks, drivmedel och ammo till lastbilar, ambulanser och livsmedel. Krig vinns och förloras baserat på underhållet. Det ger en mycket stark historisk närvaro att se modeller och foton för att sedan höja blicken och se delar av de konstgjorda vågbrytarna som ett par år innan dday konstruerades, byggdes och sänktes i Themsen för att gömmas från Tysk spaning, innan de bogserades över kanalen.
Vi stannade vid the oansenliga Paratroper memorial site som ligger i närheten av Saint Mère Eglise (Band of Brothers). Det är en av de platser där många soldater dog för att säkra invasionen och enligt inskriptionen den plats där flest liv spilldes per kvadratmeter i hela kriget. Vi hann också med att i solnedgången besöka Utah Beach.
Landstigningsbåt
Paris….
En av dessa städer som alla har fått någon typ av förförståelse av, trots att alla inte varit där. En av de där städerna där man har förväntningar redan innan klivit av tåget. Jag har varit i Paris en handfull gånger, men kan fortfarande känna av förväntningarna när jag kommer dit. Att jag älskar Paris, det är att ta i, men jag är positivt fascinerad.
Vi blev inte besvikna igår. Det var hett, som det ofta är i Paris. Parisarna var som vanligt kyligt fokuserade på att, snygga och välklädda, ta sig fram, trots oss semesterklädda turister. Barerna, caféerna, boulevarderna, sevärdheterna. Det finns så otroligt mycket att se och upptäcka.
Tåget stannar i stan. Här har de många tågstationer. Metron funkar bra och påminner mycket om Londons. Det är ordnat, enkelt och effektivt.
Vi började med en fransk frukost. Frukostvanor säger mycket om levnadsvanor. Sedan tog vi en rejäl promenad. Champs Elyssé, Arc de Triumph, Tour Eiffel. Det var hett, över 30gr. Så det blev flera vätskestopp. Sedan besökte vi Musee de Liberation de Paris som var väl värt ett besök. Här berättas historien från mellankrigstiden till befrielsen 1944. Det görs med fokus på personliga livsöden och man väjer inte för det svåra som medlöpare, judeförföljelse (den Franska polisen spårade, internerade och hjälpte tyskarna skicka flera tusen an Paris judar till koncentrationsläger). Vi pratade om att vinaren skriver historien, men även att man som människa alltid har ett val.
Vi avslutade dagen med att ta tåget till Caen. En stad nord väst om Paris, i Normandie. En stad som till stora delar förstördes i strider mellan de allierade och tyskarna 1944. Till skillnad från Metz där bebyggelsen klarade sig väl, jämnades stora delar av Caen med marken. Det märks på statsplan och byggnader. Det blir inte alls så mysigt. Här är fyrkantigt, öppet, luftigt och omysigt.
I morgon över går vi till roadtrip och Operation Overlord!
