Människorna

Det finns en stor skillnad med att vara i New York och tex Stockholm. Här pratar människor med varandra. Det är fantastiskt att se på tunnelbanan hur två främmande människor börja prata med varandra och inte bara om vädret, utan om livet. När sedan den ene kliver av tunnelbanan så vänder man sig om och börjar prata med någon annan. Inte för att jag har några fördomar (eller?) men mer än en gång när jag blivit tilltalad av en främmande person, på tunnelbanan i Stockholm eller 1:ans buss i Linköping så har reagerat som följer;
1. Är han full ?
2. Är han inte "som han ska" ?
När inget av detta stämmer så har jag förvånats över vilken trevlig människa jag pratat med och hur glad jag blev !
Måste prata mer med främmande människor när jag kommer hem !

De är hjälpsamma också, New Yorkarna ! En dag när vi stod och läste kartan i en gatukorsning på 5E avenyn, stannade en tjej och frågade om vi letade efter något och om hon kunde hjälpa till...
Bara så där....

Vi var inne i en sportbutik (ja ganska många sportbutiker har det blivit) och handlade skor. Den färgade unge mannen som hjälpte Kalle och mig, frågade mig plötsligt;
-Är du gift ?
Chockerad svenska som jag är tänkte jag naturligvis;
-Va ! Stöter han ?!
Så var det nu inte för han undrade bara hur många år jag varit gift. Själv hade han varit i gift i 10 år och ville ha lite tips :)
Det blev en lång och rolig konversation som slutade med att när jag gått därifrån , gick han fram till Kalle och sa;
-Your mom is cool !
Sen skrev han sin autograf till mig på skokartongen...
Det här har jag aldrig varit med om i Sverige.

Dessutom gjorde han "give me five" på Kalle när de sa hejdå.

/Sussi