Det kan man se om man vänder sig om och ser bakåt i tiden. Jag fick en fin bok av min lillasyster när jag fyllde 30, tror jag, som handlar om hela rymdkapplöpningen och om Kennedy Space Center, Cape Canaveral mm. Men drömmen och önskan om att åka hit föddes långt tidigare. Redan någon gång på 80-talet fick jag av min gudmor och av mina föräldrar souvenirer från deras resor till USA. Även om jag tror att de var i Houston, som också har stark anknytning till rymdracet, "Huston, we have a problem..."). Jag fick tygmärken med rymdfärjan, ett digitalur med lysande röda siffror (Texas Instrument) och modeller av rymdfärjan.
När det var dags för uppskjutning av den första färjan ställes lektionen in i skolan och vi fick se på Tv. Jag följde rapporteringen, var orolig för att skyddsskölden skulle hålla vid återinträdet och jag såg landningen live i Tv.
Jag drömde om att en gång åka till Kennedy Space Center. Det var inte en sån där dröm som tränger ut allt annat och som måste genomföras så snart som möjligt, utan ett löfte till mig själv att en dag, när jag i närheten då, då ska jag åka dit. Och igår var det dags och jag blev inte besviken.
Som besöksmål är det väldigt olikt Universal. Här är (nästan) allt på riktigt. Allt finansieras av besökarna men det märks att de är måna om att besökarna lär sig något, att de upplever något genuint och det är det och inte att plocka av dig så mycket pengar som möjligt som är i fokus (stryk det sista - cynism).
Jag är så nöjd; damen kantinen var trevlig, busschauffören en fantastisk guide, pastan till lunch var god....
KSC vill idag positionera sig som en "rymdhamn". Det är inte ett museum utan en rymdhamn där uppskjutningar och utvckling av nya rymdfarkoster pågår även efter rymdfärjans pensionering. Man talar om två typer av rymdfärder:
- low orbit (låg omloppsban), där man forskar (ISS rymdstation), lagar sateliter m.m.
- deep space - resor till månen och vidare till kometer, asteroider och andra planeter.
Efter ett tiotal år med fokus främst på low orbit är nu deep space i fokus.
Vi åkte en busstur förbi flera launch pads, längs de stora spår med ett speciellt grus som används av de stora raketplattformarna, som på larvfötter flyttar ut raketerna från hangaren till plattan (crawlers).
Säkerhetsavståndet till uppskjutningsplatsen är ca 4,5 km. Inom 400 m räcker vibrationerna för att döda allt levande och 800 m i från är ljudnivån så hög att en människa skulle dö av att vara där. Förutom all värme, rökgaser och splitter.
Sprängkraften är i paritet med en atombombs och som astronaut sitter du ovanpå det.
Jag fick lära mig att mycket av röken kommer från vatten som förångas och det är INTE primärt för kylning utan man använder vatten i startögonblicket för att dämpa ljudet för astronauterna. (Därav vattentornet till höger i bild).
Saturnus V raketen var navet i Apollo-programet och såg till att Apollo 8 blev den första rymdfarkost som tog ett varv runt månen och att Apollo 11 blev den första månresan. En gigantisk farkost med över 2 miljoner sub-system.
Här är man också noga med att komma ihåg de som satte livet till och inte kom tillbaka.
Vi besökte rymdstationen i Imax 3D. Mycket bra och lärorikt på ett engagerande sätt.
Ny attraktion förra året och som hade årsdag, när vi var på KSC, var utställningen av Atlantis, den sista rymdfärjan. Det var nog det vassaste jag sett, men så är jag också svag för den amerikanska dramaturgin. Jag ska berätta när vi ses, inga spoilers på bloggen alltså. Utställningen som helhet hade allt, något för alla. Jag, Kalle och Vera åkte också den simulerade uppskjutningen. Emil och Sussi flög simulator. Coolt. Vi såg minnesplaketten över rymdfärden 2006 när Christer Fuglesang som förste och ende svensk flög uppdrag med rymdfärjan till Iss.
Här sitter jag vid spakarna på Atlantis.
Sussi testar toan på Atlantis, det är en simulator där man kan träna att skita i rymden!
Vi var kvar till 10 minuter EFTER stängning och kände oss otroligt nöjda med dagen. Jag somnade gott efter att ha levt min dröm för en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar